Fred är stolt över att vara smugglare. Själva ordet har en rebelliskt lockande klang. Det är äventyr och adrenalin och ett liv utan ekonomiska bekymmer. Skulle det alltid vara så här? Det som närmast beskrev hans tillstånd just innan han for iväg på en ny resa var närmast en euforisk förväntan, ett tillstånd av höjd uppmärksamhet.
Det som en gång hade fötts ur leda och trots hade förvandlats till något annat. En form av frihet hade infunnit sig. Han hade följt sina egna, oskrivna lagar och sett på livet som ett smörgåsbord.
Så hade det varit i flera år, men nu höll något på att förändras. Den här resan var inte som de andra.
Fred visste redan innan han klev ur skeppet att allt inte var som det borde på den här gudsförgätna planeten.
Själva planeringen med datkort, invykretsar, grunch och letande efter PL aktivitet, som normalt utgjorde en viktig del av utmaningen, hade bara fått honom att frusta av otålighet. Det fanns inga felberäkningar eller några eftergifter åt slumpen i hans kurskalkyler, men själva planeringen hade för första gången reducerats till något nödvändigt.
Innan han gav sig iväg hade befunnit sig hos Maria och Shirley, två kurtisaner som han kände sedan tidigare resor till Ergog, planeten Somorras största stad. Ergog var ett glimrande centrum för mycket av allt dekadent liv i den här delen av kvadranten. Det var då han åter hörde talas om de sällsynta virvellarverna från Atle.
Det var länge sedan han varit i kontakt med virvellarver. I åratal hade han förskjutit det som hade hänt den där hemska dagen på Atle. Vad var det egentligen som hade fått honom att tro att det skulle bli annorlunda den här gången? Han skakade irriterat på huvudet.
Den söta doften var bedövande på den lilla kajen i djungeln. Det var hett och enormt fuktigt. Från örtliknande träd föll tunga, sötsura droppar, mättade med samma överväldigande doft som tycktes genomsyra allt på den här fördömda planeten. Han övertygade sig på nytt om att interhoppsvariablerna var säkert lagda, men vad hjälpte det. Han var fortfarande kvar på Atle.
Anurer hoppade ut och in mellan träden. Ibland stannade de upp framför honom med kväkblåsorna fyllda, det sträckta, gröna skinnet glänste. De plirade på honom med små, stickande ögon. Fred rös till. Hur faan kunde Shamanen stå ut med dessa förväxta amfibier?
Fred trampade nervöst omkring på lastkajen. Hade planeten kallat honom tillbaka för att hämnas? Sluta nu, mumlade han för sig själv. Du låter fantasin skena iväg. Shamanen har säkert skylt över det som hände den där dagen för mer än tio år sedan.
Bakom honom på startplattan stod hans gamla FU 3 skepp och väntade, nästan fullastat nu. Han vände på klacken och gick mot skeppet. Måtte de bli klara innan solen gått ner. Han stod inte ut med en natt till utan sömn. Ett fleral nattinsekter hade funnit ett tacksamt byte i honom. För att inte tala om de fördömda flygödlorna som jagade och skrek fram till gryningen.
Freds ansikte stelnade vid minnet av flygödlorna. Allt var egentligen deras fel. Om han inte hade råkat ... Fred tänkte aldrig tanken ut. Någon kom gående emot honom.
– Hej Fred. Det är snart klart nu.
Det var Shamanen som obemärkt hade glidit ut ur djungelns ångande skuggor. Han log.
– Nu kan du räkna med att det blir full rulle på Irmazon. Vad dessa larver inte vet om kosmiskt ljus är inte värt att veta. Kom, jag ska visa dig något.
Med Shamanen i täten gick de runt kanten på plattan tills de kom fram till en trappa som ledde ner i ett litet kompakt skjul.
– Här ska du få se. Han slog på ljuset.
Rummet var fullt av små burar med virvellarver, färdiga att förpuppas. Shamanen gick fram till en av burarna, öppnade den och tog med fingrarna varsamt fram en av larverna.
– Har du någonsin sett ett bättre exemplar.
Den vita larven rörde sig lojt mellan hans fingrar. Den var kraftig, kort och lurvig. Shamanen lade den på en silvervåg. Den vägde drygt tre gram.
– Tre gram, det bör räcka och bli över.
Något i Shamanens ton fick Fred att känna sig olustig till mods. Hur mycket han än försökte kunde han inte komma ifrån känslan att detta var slutet. Små, kalla svettdroppar bröt ut på hans panna och het ånga vällde i vågor upp i hans strupe. Han hade ju inte vetat att de var så viktiga, tänkte han okontrollerat.
Shamanens breda leende blixtrade till. Hans ansikte glänste av fukt i det skarpa ljusskenet. Han flyttade över larven till en torrkupa och stängde den transparenta luckan. Inom kort såg de hur larven började förpuppas. Det var lika förbluffande varje gång att se med vilken fart det hela skedde. I förpuppningens klimax avsöndrades en mjölkaktig dimma som snabbt fyllde hela torrkupan. Shamanen stängde av torrluftsventilen på avfuktaren och kopplade loss gummislangen. Han vände på kupan, där ett pipskaft, även det av glas, stack upp.
– Du först, sa han till Fred, och räckte honom kupan.
Fred tog nästan girigt emot den och började, efter att försiktigt ha tömt sina lungor på all luft, långsamt suga i sig den varma dimman.
Nästan ögonblickligen blixtrade det till. Det var som att åka super-G hiss. Men en super-G hiss hade aldrig gett honom en sådan panik som han nu erfor.
Fred överräckte kupan till Shamanen och såg hur han långsamt sög i sig dimman som var kvar tills endast den nyspunna puppan återstod. Långsamt började puppan röra på sig och spricka. Nu såg han hur en guldgrön, våt fjäril tog sig ur höljet och sträckte sina nya glänsande vingar. Shamanen höll honom samtidigt med sin blick. Luften omkring Fred hade fått fartränder; inget befann sig längre i absolut vila. Allt vibrerade.
Ljudet av klumpiga vingar ven abrupt bakom dem och något som nästan liknade vemod glimmade till i Shamanens ögon. Fred vände sig långsamt om. Det var precis vad han hade fruktat. En stor flygödla hade kommit in i rummet.
Kanske var det tillståndet, men nu såg Fred helt klart sambandet mellan vivellarver och ödlor. Under ödlans buk klängde hela klasar av larver. Ödlan tog helt klart hand om dem. Utan ödlorna inga virvelfjärilar. Det måste vara ödlan som tog med sig larven till de torrare klimatzonerna i söder där de kunde förpuppas. Herre Gud! Den måste vara genomsyrad av den potenta dimman, tänkte Fred. Han var rädd nu.
Shamanen hade redan förra gången han var här förklarat för honom att ödlorna spelade en viktig roll i planetens ekosystem, att det fanns ett djupare samband mellan ödlor och larver än vad någon visste, men han hade inte lyssnat på honom då. Målmedvetet hade han fortsatt sitt personliga krig mot dessa förhatliga ödlor. Han hade funnit deras största bofäste och tagit kål på dem när de sov. Han hade avskytt dessa kallblodiga varelser lika mycket då som han gjorde nu.
Ödlan såg på honom med små listiga ögon, som om den visste precis vad han tänkte. Den långa, näbblika nosen öppnades emot honom och han kunde se rader av små, vassa tänder. Just då Fred trodde att den skulle attackera honom, vände den om och flög ut genom den öppna dörren.
Det gäller att inte visa rädsla, tänkte Fred när ödlan försvunnit. Han reste sig upp. Shamanen var borta. Han såg sig omkring i rummet, men han var ensam. Hade även han blivit en del av den här fördömda planetens sjuka drömmar? Herre min skapare! Varför har jag kommit hit? Fred gick fram till dörren. Det här var inte alls samma sak som att röka en kupa med kurtisanerna i Ergon.
Tiden måste ha runnit iväg med en väldig fart, för när han steg ut ur skjulet såg han att den största av Atles sex månar redan var på uppgång i den blekgröna skymningen. En flock skulryggade anurer stod stilla och iakttog honom en bit bort. Ett underligt skrockande ljud kom ifrån dem när han började gå mot skeppet.
Lastluckorna var stängda och förseglade. Han visste att det var lönlöst att försöka hitta Shamanen nu. Betalt hade han fått, så Fred gick ombord.

II

Resan till Irmazon skedde utan allvarligare intermezzon. Inget tydde på att obehagliga interrymdspåhälsningar var att vänta, men om så skulle ske hade han en joker i ärmen, IR-vecket som han hade funnit och som ingen annan kände till, men bäst av allt, han var på väg bort från Atle. Inget kunde vara värre än att vara kvar där. Han hade varit övertygad om att hans sista stund hade kommit. Fred drog ett djupt andetag och kostade på sig ett leende. Mellan honom och Irmazon väntade inga ödlor. Möjligtvis då tvåbenta sådana som säkert skulle flockas runt honom när han väl var framme och i hamn.
Vägen genom IR-vecket var visserligen lite längre, men det kompenserades av att han slapp undan PL aktivitetens röntgenvågssökningar en bra bit av vägen; och under den bit som var kvar... Han log på nytt för sig själv när han tänkte på sin egen förträfflighet. En stor galaktisk helg var under uppsegling, det innebar att det bara fanns ett fåtal patruller ute.
Han närmade sig veckets skimrande öppning och aktiverade omskärmarna runt skeppet. De avlägsna stjärnorna slocknade och ljudet från skeppets vrålande motorer dämpades snabbt. Det var som om de lindats in i tjock bomull; så tyst blev det.
När han kom ut på andra sidan vecket fick han åter vara på sin vakt. Tiden från det att hans röntgendeflektor varnade honom och tills det att PL strålen fann honom var något mindre än tre sekunder. På den tiden måste han hinna göra en undanmanöver med alternativa koordinater och försöka räkna ut vart strålen skulle kunna tänkas dyka upp nästa gång. Men hittills var det lugnt. Det var bara tre timmar kvar till inbromsning. Nöjd såg han ut över manöverbordets alla funktioner och kontrollsystem.
Då såg han något som fick hans humör att göra en helomvändning. Fuktighetsfaktorn i lastrum 7H hade så gott som upphört. I hopp om att det var något fel på mätfunktionen slog han hårt på indikatorn, men utan resultat. Den svarta stapeln kollapsade vid nollstrecket.
– Nej, viskade han hest. Det är inte sant. Det är omöjligt.
Han reste sig och gick ut mot scanbryggan. På den av scanskärmarna som övervakade lastrum 7H såg han hur en tät, mjölkaktig dimma långsamt fyllde hela lastrummet. Förlamad observerade han hur den vita dimman tjocknade tills han inte längre kunde se något alls på skärmen.
Han satt på en osäkrad bomb och han visste det. Det var mindre än tre timmars resa till Irmazon, men vad hjälpte det? Han hörde hur något rörde sig och ryckte till. I dörröppningen stod en dessa pterosauriska vanskapelser från Atle och stirrade på honom med kalla, listiga ögon. Han såg hur dimman kom krypande upp bakom den.
Fred hade aldrig brytt sig om att laga det gamla skeppets alla inre småläckage. Det skulle ha blivit alldeles för dyrt, men det var något som han bittert ångrade nu. Han snurrade runt och sprang ut från scanbryggan. Det började redan hissna för honom och fartränder syntes allt tydligare i luften omkring honom.
När han kom in på kommandobryggan stegrade sig paniken ytterligare och kallsvetten rann ymnigt. En hel flock med ödlor väntade på honom. De sträckte på sina långa halsar och följde honom med illvilliga blickar. När de började skrika ut sitt hat lyfte han sina händer mot öronen i ett lönlöst försök att utestänga deras skärande läten. Över panelbordet sträckte våta, nyfödda fjärilar sina färgglada vingar bland larver och puppor som ännu inte var färdiga. Dimman fyllde snart hela bryggan.

III

IN-RX meddelande från PL skepp NS 711 f/13 J90:
Övergivet FU-3 skepp drivande i sektor 106A på väg mot Irmazon. Svarar inte på anrop. Omgärdat av vit giftig dimma. Ska vi skjuta ner henne?

Irmazonska kvällsnyheterna fredagen den trettonde juli 2990:
– Ett FU-3 skepp blev i dag förintat bara en parsec härifrån. Orsakerna bakom nedskjutningen är av militära skäl sekretessbelagda, men enligt väl informerade källor inom Triaderna var det ett skepp utan levande besättning. Risken för smitta lär ha varit av överhängande karaktär.