hon stormar in full av förtvivlan
gråter som mörk vinterdag
fylld med tusen begravningar
det är tidig kväll
hennes kläder ligger i en sopsäck
som tagits ner från vinden
hon menar att det inte är rätt
att det inte går som hon vill
att vård bara handlar om förakt

hela hallen blev en tillfällighet
det gick inte att komma fram
motståndet var rena vansinnet
färgat i ilska och gift
hon böljade i det som anfrätte henne
medan vi andra undrade
vad det handlade om
vem har rest till månen

direktkontakt är omöjlig
när ena sidan är kvicksand
när orden faller som hårt regn
mot ett tak som inte vill
saknaden blir till sår
verkligheten en orimlig chimär
hastigheten är helt vaj
när nålen rör vid fel skivor

nu är polisen på väg
de osammanhängande orden
flödar fortfarande som glödgat stål
syskonen har inga ord kvar
det som sker är skevt
tankar i vansinne som bränner vid
just innan uppdraget är slutför
på en frusen kyrkogård

Ur: domedagen sid 16