Orkar inte sova.
Inte vara vaken.
Jag känner mig så blottad.
Med tårarna inför mörkret.
Som inget säger men dömer.
Som ser.
Och ser även mina drömmar.
Fast jag inget döljer följer mig känslan ända dit.
Och tillbaka igen.
När det blivit ljust.
Ute.
Men inte inuti.
När kudden inte torkat.
Som den kanske aldrig gör.
Men tiden gör inte uppehåll för min skull.
Tiden måste gå fast din tog slut.
Tiden måste gå och dagen måste springa iväg,
fast jag inte riktigt hinnner med.
Fast torra tårar fastnar i strupen hela dagen.
Och jag kan längta tillbaka till en kudde som aldrig riktigt torkar.
När det får göra ont och jag kan ha hopp om att få träffa dig igen.

Som att sakna verkligheten i en mardröm
utan att någonsin få vakna.