I ett rum vars väggar är besudlade
av allt ett tonårshjärta rymmer
och inte rymmer

Står jag i mitten
av allt det jag inte vill tänka på
Gör allt för att minnas.

Alla de krig jag utkämpat
Strider jag uthärdat
All den kärlek som runnit ut i sanden och alla de tankar jag aldrig tänkt
Tänker jag på nu

Hans ljusa ögon med dimmig sklera
Gamla bilder på näthinnan
han nu skyler mig med,
projicerar en drömbild på den stela betongklump jag är
och alltid kommer vara
Förskönar helheltsintrycket för att inte inse
Se mina brister. Att jag inte är som hon.

Mina blickar i halvljuset på min betongkropp ingen älskat
och aldrig kommer se.
Krigsskador och märken över den lena huden ingen vill upptäcka
och ingen i världen kommer få höra hela historien bakom.
Sanningen om min värld.

I hans frivilliga frånvaro kan jag granska
allt det han är oförmögen att se då projektionen av drömmen är i vägen och sanningen aldrig kommer fram.

I ett rum vars väggar är besudlade
av allt ett tonårshjärta rymmer
och inte rymmer
kan jag se ner på min betongkropp och inse

att han kanske inte är den jag trodde,
och att han inte vet vem jag är.