hallå hallå
kaninen här
i kabinen. Det luktar kometer
nu måste jag springa...









hallå, kamelen här igen
i rymden
med syrerika väskor på ryggen
min vätska ska räcka
i två månvarv eller mer, svävar timglaset
genom mörklagda
öknen
roterar detta liv
allt närmare siriSbjörnens stjärnbild
bränner sirap
snabbt ner
mina saktmodiga nervbanor
öppnar sedermera
vakuumslussen


har de sänt hit
en annan passagerare
oxå
kom nyss
in i timglaset
rusade bort till någon av de yttre kabinerna
hörs maskiner tugga
tycks allaredan
fått fullt med uppgifter
halvfärdiga koordinater
svårsmälta symboler
hann inte ens se om det
var en han
eller hon
kanske bara en knapp
ett intryck
av oändlighet som
känns mer oändligt än själva oändligheten, ehuru
den senare knappast
kan omfattas om igen
ens med spiral-snabel, en
konstant variabel
1 + 1 = 11
helt ogreppbar och känns således
platt
emedan bilden, den begränsade illusionen
av oändlighet
upplevs som en ofantlig möjlighet
åtminstone för människorna
läste jag i instruktionsmanualen
i Guds guide
för universum och allting
medan mössen, dem som utfört experiment
på människorna
om än låtsades
att expeditionen styrdes tvärtom, omfattar
vareviga kabel
med sina blotta tänder
laborerar de
likaså med min arabiska kandelaber
där hoppet förblir tänt
tills spegelloppet strax före framtiden vänt,
ty kanske kan
kaninens spänst
slunga vårt rymdskepp mot ändligare tidevarv...