Vem var det egentligen som sa att kärlek ska göra ont?
Att man inte upplevt den förrän man bränt sig igen och igen.
Och kanske en gång till,
på dess heta glöd?

AJ
AJ
AJ

Vem sa att kärlek gör ont?
Att det bränner.
Att det känns ungefär som att hälla bensin i öppna sår.
Och sen - tända på.
Vem sa att kärlek ska sakna, ska längta.
Vem sa att kärlek SKA?
Vem sa att den måste?
Vem kände makt nog att yttra sig i frågan?


Jag har varit där.
Hällt frätande syra i öppna sår,
vårdat och dolt fula ärr.
Men VEM kom på den briljanta idén att tala om detta,
som om det vore kärlek?
Vem sa att kärlek gör ont
och svärtade ner dess namn,
tills
människor
hakade på.
Att det där med
KÄRLEK
verkar smärtsamt.
Vem sa att kärlek är vacker när den svider, bränner, ilar, gnager?

Och vem sa att smärta behövs?
Att
KÄRLEK
kräver smärta för att vara sann?
Vem sa att man inte vet vad man har,
förrän det är borta?
Förrän det är för sent?
Vem sa att det gör ont att älska?

VEM
försöker lura oss till ett liv av
SJÄLVÖMKAN
om vi slutat älska.
Utom oss själva förstås.
Som vi har.
Tills döden skiljer oss åt.
Eller tills vi blivit
DUMMA I HUVET
av allt snack om att kärlek gör ont
och vi måste bli schizofrena
för att ha någon att
ÄLSKA
tills döden skiljer oss åt.

Vem har lurat oss
och vem ska stå till svars?
Vem sa att
KÄRLEK
gör ont,
vem ville att resten av världen skulle dela dennes
UTOMORDENTLIGA IDEOLOGI
som en stor skara hakat på.
Ett allmängiltig livssyn
som går att applicera på det mesta.

För det vet väl alla att
KÄRLEK GÖR ONT?

Eller gör det bara ont
när kärleken tar slut?