Du håller mig hårt,
när jag famlat i timmar
i ett mörker
vars omfattning var svår att avgöra.
För det var ju så mörkt.

Du håller mig hårt,
jag känner inte igen känslan.
Har aldrig känt den förut.
Vi har aldrig varit här,
dit vi nu kommit.
Dit vi tog oss själva,
det var ingen som hjälpte oss,
men visst var det meningen.

Du håller mig hårt,
jag har slutat famla nu.

Du håller mig hårt,
inte för att du är rädd att jag ska försvinna.
För att
du vet att jag behöver det.

Du håller mig hårt,
jag kan släppa dig när som helst.
Det kan jag.
Jag kan.
Om jag skulle vilja.
Fly från en känsla som säger
att stanna är rätt,
hålla kvar,
fylla på,
känna värmen från din kropp.
Det är inte ett alternativ för mig,
som vill bli kvarhållen,
i alla känslor.
Som förs över till varandra.

Du håller mig hårt
och vem som håller vem
är inte längre viktigt.
Men du finns där,
allt jag inte vill leva utan.

Du håller mig hårt,
jag prövar ditt grepp.
Det håller fast
och mina känslor för dig växer sig ännu lite större.
Du prövade mitt
och jag hoppas känslorna kan växa tillsammans.
Växa ihop,
som jag var rädd.
Jag vågar säga nu,
att jag önskar inget hellre.

Om vi växer ihop
spelar ingen roll.
Du och jag,
VI,
kommer ändå aldrig släppa varandra.