Den här tiden på året
är det lätt att försvinna i mörkret.
En annan tid på året,
så lätt att bländas av ljuset.

Den här tiden på året,
lätt att förföljas av minnen.
Som skakar om,
som berör så djupt,
som skadar min själ
och förtvinar mina sinnen.
Så lätt att försvinna i mörkret,
så svårt att låta gamla minnen vara.
Det är svårt,
men jag vill bara trycka dem tillbaka.

Vad du inte vill minnas kan försvinna.
Låt dem försvinna i mörkret,
jag går inte dit igen.
De kan skada mig.
Men jag vill glömma.
Låta dem försvinna i mörkret.
Det var inget annat än feberdrömmar.

Gamla sår
ska inte läkas.
De ska glömmas.
Som alla mina mardrömmar.
De ska inte läkas,
inte tas om hand.
De ska inte få näring igen,
de får aldrig må bra.

Jag lämnar dem,
någonstans i mörkret,
den här tiden på året
lämnar jag dem att dö.

I sin egen ensamhet,
lämnar jag dem,
den här tiden på året,
i något mörker någonstans.
Ingen näring att förökas,
att växa sig starka
och förfölja mig igen.

Den här tiden på året,
med mörker överallt
lämnar jag det som aldrig borde hänt.

Den här tiden på året
finns det platser att besöka
och andra att låta bli.
Mörker att välkomna,
men fler att gå hem från.

Den här tiden på året
gav ljuset en förnyad insikt.
Att det finns minnen vi kan dela med varandra.
Smärta man söker hjälp för.

Den här tiden på året
gav ljuset en idé,
jag skulle vandra i mörkret en sista gång.
Och glömma den smärta
jag aldrig kan söka hjälp för.

Den här tiden på året
fick jag ny kunskap,
sådan som inte står att läsa i böcker.

Den här tiden på året
gav jag mig rätten att glömma.
I mörkret, en sista gång.

Minnen som lämnats,
den här tiden på året,
att dö i mörkret.

Det finns minnen som inte finns.