hur jag undrar
om mina superrosa morrhår matchar
wohowoho
synthésis-slingorna på de ill-lila himlakropparna härute
blinkar vi i takt
diggar Magnus Uggla
måste kanske bytas
kan någon svara kaninen mej, nehej
stirrar tuggumihårt









kamelen i rymden
igen här
har dessa sandens slöjor och lakan spänts upp
påminner om pyramider
syr solen
genom huden
tre olika blickarna
hypnotiserad tror man
man är hemma
i öknens koma
men vi vet vi är på planeten, den i Sirius närhet
bekräftar hypotenusan
där siden o sammet
korsas inom sinom
och smälter ner
i kvickt sjunkna lönngropars sirap
pånyttfyller fälten
med tälttyg
eller tempeldraperier
av rikare och rikare och rikare kanelsmaker
knallar jag kamelen på
som om stjärnan var lika när
som fjärran
som om livet var
lika smått som ofantligt
passerar nu
mitt emellan marsipan-polerna
och mediterar
såsom nålsögat
huru de träter
om vem som är närmast hägringen
medan egentligen
är varje oändlighet ihoprullad
som en persisk matta
kryllande av arketyper
virad om en dammsugare
där arrakspunschen fortsätter ut i vardera chokladände
trots att den runda
gränsen är så delikat
markerad
måste man ta ett bett
rakt igenom
där ändligheten drunknar
sugas upp
på inre sidan
för att upptäcka hur den största oändligheten
består aldrig i
hur många man lyckas sluka, snarare i
smaken
i själva verket en kombination
emedan vi
bedrager oss på denna oändlighet
när människan
sedan länge föreställt sig den som en
emellertid allt
som är en
har någonting utanför
sig, likaväl som
innanför sig
ja, ett ständigt utbyte
ty är minst
tre möjliga
som ryms
i fraktalgalaxens minsta
byggstenar
hur många gobelänger man än hänger
över harpan
tränger musikens mystik
igenom
fram till den som redan
lyssnar









god morgondag
kamrater kamel och
kanin, ni
är från så himla skilda stjärnsystem att om ni vore
samtidigt
i manövercentralen skulle färden irra
åt alla håll
och endast snurra
så sakta att vi redan varvat universum
före vi kom
ens ur fläcken
nu
smyger emellertid jag, kattugglan
fram ur svarta skärmen
medan ni
fortsätter att somna
intar jag som vanligt
tangentbordet, ser till så rymdfarkosten flyger
i tydlig riktning
mot Sirius soliga spegelbild
från studion i Los Angeles
till människornas nya väggmålningar
i LCD, plasma eller LED
med sfinxens bägge vingar
ungefär lika utbredda
en tass om vardera spak
fattar vi strax
med bibehållen förväntan, utan att mista spännvidden
vart tusan
och en nätter
som serien är på väg
med oss