Alla gick lydigt i fällan.

- Kristi lekamen, för dig utgiven, hördes pastor M varje gång han sträckte fram silverfatet med oblaterna till konfirmanderna. Alla satt fast i fällan.

- Kristi blod för dej utgjutet, mässade han, såg på mej och bjöd. En klunk senare var brottet fullbordat.

Mina händer darrade. Jag knöt dem och tryckte dem mot altarringens sammet. Men de ville inte vara stilla. Det gick bara inte. Varje gång pastorn tog ett steg åt sidan steg äcklet i mej med kraften hos ett inkommande tidvatten. Äcklet över mej själv. Att jag låg på knä inför någon. Att jag likt ett fegt kräk lät mej föras till slaktbänken. Som en häst, till och med som ett lamm. Jag bräkte inte, var min enda tröst. Men likafullt – jag knäböjde och darrade. Jag såg pastorns fat i mitt synfält, med för mej, de rosa tungresterna.

Spyan rev som piasavakvaststrån i min trut. Den träffade pastorn rakt i bröstet, rann ner över den guldornamenterade altarskruden, ner över magen, ner i nattvardsvinet där osmälta frukostrester flöt som små korkar på ytan. Lämningarna av Kristi lekamen på brickan. Som en meteor, på väg från jorden ut i rymden, hördes mitt utdragna vrål:

- Neeeeeeeeeeeeeeej…neeeeej!!

I tystnaden som följde såg jag sedan honom. Horn-Per. Brett leende, sittande på altarringen med korslagda ben, Applåderande. Han gick i ton med ebonholsten och altartavlans utssmyckningar. Svansen vajade förföriskt.

- Jag vägrar, tjöt jag. Detta är bestialiskt!

Jag började springa ut ur kyrkan, Jag anade den svansförsedde vid min sida. Hans andedräkt. Tystnaden i kyrkan var högst påtaglig, jag kände mej ensam i hela världen. Inte så mycket som ett ljud. Dödens tyst. Inte ens de stora dörrarna gav ifrån sig minsta gnissling när de slöt sig bakom mej.

Ute var det en frisk vårvind. Jag tittade på duvorna som flaxade upp, skrämda av mitt hastiga uppdykande. De försvann i en båge ut över plåttaken och min blick sökte sig för ett ögonblick upp mot den blekblått, taklösa himlen…och där stod det: "Jag lovar."

- Det är därför jag inte är ensam, sa jag tyst till mej själv och tittade mej ängsligt omkring.

En hopsjunken trasgumma satt på en bänk med en klarinett i knät. Hon skrattade tandlöst mot mej och viftade med höger hand framför ansiktet, som för att vifta bort flugor. Jag gick sakta fram emot henne och grävde efter en slant i mina fickor men jag hittade ingen, så jag tog min bibel och släppte ner den i hennes fodral