Efter ännu en bemärkelsedag i det välbekanta och vältuggade ämnet Livet, inser jag att jag inte blivit så mycket klokare det här året heller. Har man slagit yxan i båten får man ro som fan för att undvika Stagnelius förruttnelse. Min löst hängande dubbelpipiga beväpning Munter Ironi och Överseende Förakt har hållit mej fortsatt frisk och levande. Sådant är mitt läge. Inte mycket att förhäva sig över med andra ord. Som individer är vi förlorade trots majoritetens benägenhet att rösta på moderaterna och bara älska sig själv, eftersom kärlekens båtar ändå slås sönder mot vardagens skär.

Vi andra som tror på kollektivet behöver glada soldater. Mänskligheten (as far as I know) traskar oberört vidare mot nya öden och äventyr men så klart ska massorna hållas i tukt och förmaning med hjälp av polis, socialförsäkringar och krydda med lite militär, annars kommer ingenting att hända. Men Gud då! Om han nu inte finns får vi ta till de förströelser som erbjuds. Kungliga bröllop till exempel.

En vänligt inställd läsare av mina texter hävdar att jag blivit mer pessimistisk med åren. Men det är skillnad på pessimister och pessimister hävdar jag. Det finns amatörer och proffs även på det området. Ett proffs var Scott Fitzgerald (”Den Store Gatby”) som gjorde en liten bok, som jag glömt namnet på, där titelberättelsen börjar så här ”Hela livet är naturligtvis en sönderfallsprocess…”…och då kan ni tänka er resten…Något jag vill tillägna alla 56+åringar som närmar sig ålderdomen från rätt håll.

Jag – amatören – vet bara att illusioner är bättre än vanmakt och har vett nog att ägna sig åt den så kallade reciproka altruismen tillsammans med andra människor under tiden som de oranga pensionskuverten läggs på hög på köksbänken. Dessutom finner jag hopp i det faktum att de pessimister jag känner ger ett förvånansvärt livskraftigt intryck. Till skillnad av den unkna doft av fadd verklighetsflykt som omger optimisterna.