Likt hetsiga, tunga fotspår
i alldeles för tidig oktobersnön
känns slagen som pulserar i hela min kropp.

Som om någon trampat på min sfäriska värld, komprimerat luften, syret, mig och allt.
Som om de syreupptagande och transporterande organen i min kropp tappat livsgnistan, kraften att arbeta normalt.
Gett upp på grund av stress, eller press
Från de trampande stegen mot min inskränkta värld.

Vill lägga mig ner, sluta andas, slappna av, slippa slagen som pulserar.
Mitt hjärtmuskel som vill ge upp liksom de övriga, syregiriga fenomen
som skickar ut en arm, ett ben, hela jag
i en explosion och ett försök till sansat fokus

Illamåendet och yrseln, förnuftets i stunden irriterande och sunda röst som liknar din i mitt huvud, viskar att det är okej att vila, ligga ner, andas.
Kroppens muskler som pulserar, arbetar, kämpar för friheten och lugnet
hjärtat som slår hetsiga slag för målet,
att slippa de tryckande nervositetstrampen mot mitt huvud och mot allt.

Känner inte smärtan, kopplar bort alla instinker.
Jag vill. Jag kan. Jag ska.

Plötsligt står jag där med hjärtat i halsgropen och kan plötsligt andas ut. Min värld ljusnar och jag kan åter låta syret strömma in mellan mina läppar, ner i mina lungor och ut i mina matta muskler
Se målet som vilar i mina trötta händer.

Det är svart som natten och heligare än något annat.