(allt jag rymmer, jag rymmer nu rymden)
hur hård är vardagen, slutar vi nu när allt svänger
mindre lavahål i huden, får man leva för i andra tidsrum, andra
mikroskopiska patroner i
andra människors andetag men så ta min vardag då det är så pass simpelt, automatvapen, sover stilla i samma tyngdlag klarvaken
att jag, just jag, är kvar och klarvaken är ett miserabelt mirakel

måste
prata mer med medresenärer på färden genom livssfären ett andetag på tvären, amfetamin i skärseld, man blåser bort med tegelsegel över vattenspegel men det är fortfarande inte långt till lägren är det?
hur mycket jag än slår, slår hårt, slår i hål, spikar sönder torra fönster så måste jag få plats med mina knäskålar av plast någonstans

men min bästa tanke är farligt brant, sluttar rakt ner i avgrunden, den handlar om mord på den egna personen, en befrielse svart och glädjande hatisk i tonen, stannar demonerna och bevittnar explosionen?
måste man ha
något som bryter av (lyfter, flyger flyger) bevitnnar kollisionen och det
finns tusentals vackra personer, vi kan kalla det att deras yttre blir till patroner och det finns så många samlingsstationer för folk med tankar hos morden
men vem vill vara en på miljonen, när det finns lika många lik som liknar oss i jorden så jag

stannar kvar fast att jag inte borde, jag skäms över min existens och för det jag gjorde men
för att en patron ska fylla sin funktion krävs ett vapen och mod, ord, farten, smaken av blod i munnen en
känsla ljummen
ingenting bränner, inte förr och inte längre
jag är min egen katalysator, jag använder sugrör som respirator, hittar inte hem trots att mina underarmar är täckta av kartor

lila moln och silverplan, några har guldryggrad men
min är av tenn och
den smälter i regn
ibland är klara himlar
det värsta jag känt
jag är en ensam kontinent en
diktator som inte erkänner sig själv

men jag hade aldrig försvunnit
om jag inte återvänt