Det var vinter och det var mörkt
vi satt i min fåtölj
Båda fick plats

Det var liksom lite varmare där du var

Du bjöd på te och jag drack det glatt
men om du bara visste
hur mycket jag avskyr te

Vi gick över plogade åkrar
med lera från glasögon till tårna

Åh vad jag saknar mina skor

Jag minns inte om det var ditt leende
eller din kamerablixt
i mörkret

som bländade

Jag vet bara att olikheter dras till varandra
precis som äpplet till marken

Fånga min dag så lever vi igen