midnattsgator ekar jävligt tomma
när man vandrar mil efter mil
utan tilltro till något eller någon

(kanske främst till sig själv)

i hjärtats alla tomrum speglas skuggliv
hjältar och en liten strimma dagsljus

när alla gått hem står man ensam kvar
bland romantiska livsdrömmar
som det livrädda maskrosbarn man är

sagans hjältar lurar så lätt sig själva
när rädslan spelar ett spel
och det gör ont när gröna ögon blir svarta

men inget
inget i världen min vän
är så tomt som ett förlåt utan mening i

jag hatar ordet försent
men ibland är det bara så det är