Återigen i vaket tillstånd, dessutom känner en gnutta frid
från nedstämdhetens plågor, från orons kroniska strid
har öppnat mina ögon efter obeskrivligt hård natt
genomblöt av svett går mina tankar åter till drömmarnas demoner, erinringar av deras olustiga beläten och obehagliga skratt

vattnet i glaset, ljummet, ger mig en liten styrka efter vätskeförlusten
myriader av tankar går runt i mitt huvud, blir av med resten av musten
men orkar ändå kliva upp ur sängen, sliter av det överfuktade lakanet av britsen
försöker samla mig, går en vända, och tänker, vad är vitsen

varför, när tar det slut, tar det slut, är det slut, vill jag slut
men innerst inne vill jag UT
från detta kvalmiga ställe som skrämmer mig, inte bara ifrån stället där jag bor,
utan jag vill långt härifrån, så långt jag kan komma i mina nötta skor

men vem kan springa iväg från problem som sitter fast i ens kropp
fastnaglade där, längst upp i min huvudknopp
därinne irrar tankarna, oron, drömmarna varje levandes stund
i räknade timmar och minuter, varendaste sekund

tänker - bättre jag flyr än illa fäktar
men ... jag smäktar...
efter att få komma loss från overklighetens piskande rapp
men ... tiden är knapp

jag vet att Du är här, och kämpar för att få kontakt
och jag vet vad Du har lovat och sagt
men jag måste över denna fasansfulla rankiga hängbro
och för att kunna det så måste jag få tillbaka min styrkta tro

för genom mörka springor lyser hoppets sken
men så avlägset, matt är jag och så slitna av lång vandring är mina ben
jag måste igenom alla hinder och ta de rätta kliven
men så mycket återstår….. men jag måste bära min börda med
den styrka som från början åt mig var given



© Ted Örnberg 2010
Foto:www.fotoakuten.se