Besvikelsen skar genom
Mitt bröst
När jag såg att det inte
Var mitt hjärtas tröst

Men så lik han var
Hans drag liknade mycket dig
Dock så hade han inte Ditt speciella
leende, som var reserverat för mig

Jag borde inte ha misstagit mig
Jag vet ju var du finns
Långt långt borta, härifrån
Det är bara drömmarna som minns

Sorgsen ursäktade jag mig
Och gick långsamt där
Ensam på gatan, satte mig ner
Och undrade när?

När får vi ses, hålla
Varandra i hand?

När får vi mötas,
Sätta våra hjärtan i brand?

Detta är det enda jag önskar,
Att Du ska vara här
Jag vet inte hur länge jag
Klarar av att vara isär.