Det gäller att vara först. Det verkar åtminstone en av mina medresenärer jag stöter på titt som tätt när jag ska kliva på pendeltåget på morgnarna tycka. Han står där på perrongen, först av alla. Han vet exakt var han ska stå för att den vagnsdörren han alltid väljer ska stanna mitt framför honom. Han står exakt ett par decimeter från perrongkanten. Nästan i givakt med blicken riktad ut mot det tomma spåret. När tåget närmar sig från vänster höjer han klackarna så att dom hänger ett par centimeter i luften. Väger sig sakta fram på tåspetsarna. Gungar lätt med knäna för att liksom kolla att allt funkar. Hans axelväska flyttas bakåt. Hans glasögon tycks på något vis förvandlas till motorcykelglasögon. Tävlingsmodellen.

Lätt hukad står han så på språng när pendeln stannar och dörrarna öppnas. I fallande vinkel in med näsan strikt pekande framåt tar han så sats när siste person på väg ut rör sig strax framför honom och plötsligt är han där inne. Med triumf i blicken ser han på oss andra som mer vanligt släntrar ombord och under resan står han sedan och ser sig triumferande omkring. Som om han väntar sig applåder. Varje gång som vi åker samma tid och samma vagn för utom i förrgår.

För i förrgår hade jag bestämt mig för att göra en kupp. Jag kunde inte låta bli bara, utan jag ställde mig bredvid honom och gjorde mig beredd. När pendeln rullade in och dörrarna åkte upp reagerade jag blixtsnabbt och innan han startat var jag inne. Jag satte mig ner och beskådade sedan en nerslagen man som nästan hängde kring mittstolpen och med tom blick såg framför sig.

Igår var han inte där och jag fick nästan dåligt samvete. Må högre makter förlåta mitt tilltag och jag tänkte, "han har väl inte sjukskrivit sig bara. Kanske tar han en annan väg. Kanske ägnar han dagen åt att hårdträna inför kommande påstigningar".

Ja, kanske var det så, för i morse var han där. Samma lutning. Samma skärpta tävlingsblick som när den fick se mig blev ännu mer skärpt. Tyckte jag. Och när tåget väl stannat var han där inne i nästan samma stund som dörrarna börjat att öppna sig, och jag log för mig själv och lunkade efter. Satte mig ner och betraktade en lätt leende man som triumferande såg sig runt i vagnen. Som såg lite extra triumferande när hans blick mötte min, kan jag tycka. Eller så var det kanske bara inbillning. Vad vet jag?