väggar viskar vilda fåglar hem
ekar i ljudlöstheten

men i evigheten bor inga sorger

avsaknad
kärlek under hud
likt avlagringar i livrädda omloppsbanor

plötsligt stannar allt
tappar sina värden
hon har inte tålamod att bli förstådd

applicerar externa fästpunkter
i de inre monologer
som aldrig tar slut

hon visste det redan då
föll genom allt hon inte ville vara
och bjöd upp till smärta

en föreställning utan slut
där ensamheten
var vanan trogen
och där han var det modigaste hon gjort