jag känner kattspår under skosulan då
jag trevar mig fram i en nyvit landskapsidyll skapad
av vintern och funderar
hur livet ska fortlöpa
om jag bara sätter mig ner och leker passiv
passagerare
i en verklighet
där vi knappast husdjurlikt
kan ignorera ansvaret
över samhällets välmående.

avundar individer
som ser glädjen med
att alltid göra sitt bästa
och som utan våg
lyckas balansera
livets åtaganden

och skapa lagomopera
i sin ikeafina tillvaro.