jag kväver mig själv

långsamt

genom tystnaden

rysningar av välbehag
då dina andetag

slår tillbaka

som ekon i tysta rum
jag

andas

genom din puls

men fönsterutors
existens är bara märkbar
då någon slår sönder en

jag är min egen
fönsteruta

och

fågeln
som flyger in i den

mitt lokalsinne försvann

i mängden
av de förlorade

vännerna
och
icke-existerande ting

jag har bara
en strumpa
av varje sort

ensamheten är konkret

men förlorade barn
går inte att ersätta

med ett par nya strumpor
eller en ny kjol

din nya klänning
brinner röd

och de nya lackskorna
matchar

mina ärr

mormors ögon ler
vid synen

av dig

runt
runt
runt

du snurrar runt

och

ingen

märker

att jag är

din dansbana