Frysta lingonhjärtan
och chokladgodis smälter i din varma famn

där finns en mystik som inte är
till för människans sunda förnuft
utan bara för änglars ljuva sånger
och john blunds nattliga besök

Det fanns en tid då jag var mindre än nu
och skrev om kaffe med rivet regn i London
när jag satt på tågstationen
tjugo minuter ifrån Waterloo och tittade ut
över den engelska förorten
med en ensamt växande syréen som enda sällskap

när jag konstant gick runt med ett anteckningsblock
och skrev ner varenda rim i bortglöma dagböcker

det var tiden då du också skrev poesi
och som du skrev
du skrev om kärleken och hur mycket vi betydde
medan jag skrev om hur lite tid det fanns
och hur onödig vår skolning var

det var de nätterna då jag skrev sånger om dig
trots att alla vet hur dålig jag är på att
sätta en melodi till mina skrivna ord och hellre
har dom tysta och låter de blygt tala för sig själva

när jag drömde om att jag aldrig skulle lämna England
utan spendera hela vårt liv där och ha våra barn där
och lära dem svenska som vårt hemliga språk

inte kunde jag ana att Tyskland skulle röva bort
mitt hjärta, ta min oskuld och värma mig annorlunda

du var aldrig en bra poet men plötsligt slutade
du vara en överhuvudtaget och drogs med
av havsströmmar som var för starka för
att jag med mitt lättsamma sinne skulle kunna
simma i dem

så jag samlade på mig alla jordgubbar jag kunde
hitta och spolade ut mitt engelska kaffe i handfatet
och sjöng andras texter istället för mina

tiden kom och lyckan gick och jag fick svårt att sova

utan fingernaglar som drogs emot min rygg
och utan din morgonlukt så fanns det ingen anledning
att någonsin spela glada toner igen
eller visa mig i London inför de vänner som trodde
att vi skulle vara för evigt

Ån i Uppsala är underskattad i vinterns
glimmande ljus där en uppvärmd staty står
som ensam publik när ungdomarna går
förbi och håller varandra i handen

jag brukade ta mig en skridskotur där
över krossade glashjärtan och vackra ögon
men lusten att förstöra dem blev mindre än vanligt

Nu sitter jag hellre och tar mig en röd marlboro
och andas ut rök i varje andetag och skrattar
som om jag levt över hundra år

min gitarr står vid väggen och är så dammig
att den snart kan börja göra dammkakor
att tröstäta för sig själv för att den känner
sig så övergiven

Gryningens yta är ingenting som är
lätt åtkommet men så åtråvärt i mina ögon

som när vi satt på ett tag i Kina i mina dikter
och du läste dem och vi skrattade tillsammans

Spruckna läppar är de enda såpbubblor jag
kan blåsa nu fast jag tycker inte om hur
röda de blir av blodet som följer med

Så jag kryper in i en varm miljö
där jag lagt alla sommarens frukter
för att de äntligen ska tina upp
i din mjuka tillvaro
så att vi kan äta dem tillsammans
och se ut genom fönstret och fråga oss
varför det aldrig slutar snöa