vid gränsen mellan två världar
där himlar ristar sina magert bräckliga namn
är leken fortfarande all
kanske är det konsten att fastna i något bisarrt
och alldeles för långt som gör att verkligheten tappar fart
de suspekta inre rummen ekar tomma
och jag springer korridor efter korridor
letar hem att finnas i
att känna mig hemma i när inget annat håller mig
och korthusen rasar
som en psalm i november är alla dagar blinda
letar hysteriskt efter mig
efter dig
efter ett omöjligt oss
men jag är inte något man får
jag är något man förtjänar
vi likaså
någonstans mellan andetag och tystnad
speglas natten.
vägen över fälten skiftar färg
leder bort till ett något som alltid tycks vackrare
meningen med något
kanske hittar jag hem till slut
eller bort