"Du är värdefull, vet du..."
"Ja, tack, jag vet. I dina ögon kanske."
"Varför är du sådär brutal mot dig själv?"
"För att det var det enda sättet att skilja sig från mängden."
"Du kommer alltid att ha kvar dem..."
"Återigen; Ja, jag vet. Tack så mycket för den totalt värdelösa upplysningen."
"Men herregud! Varför är du så arg?"
"Till och med du vet det."
"Nej."
"Då är du mer korkad än jag trodde."
"Är du bättre då?"
"Ja."
"Jaha. Hur då?"
"För jag vet att ilska håller smärtan borta."
"Förlåt mig då för att jag inte har hållit på med sådan där skit."
"Jag vet inte varför jag pratar med dig överhuvudtaget."
"Vad menar du nu då?"
"Du är så jävla felfri. Jag hatar dig."
"Vänta nu! Är det mitt fel att jag mår bra?"
"Uppenbarligen. Grattis."
"Är du avundsjuk?"
"Nej. Jag hatar dig."
"Tack då."
"Det var så lite så."
"Är du så mycket bättre själv då? Som ser ut som jävla zebra, helt randig..."
"Det visar att jag är stark."
"Jaså."
"Det är uppskattat inom vården. Har du erfarenhet får du mer respekt."
"Patienterna kommer spy när de ser dina armar."
"Inte de som själva är färgade."
"Kanske inte."
"Ut ur mitt liv. Jag hatar dig."
"Okej. Jag lägger på nu."
"Jag hatar dig."
"Hejdå."
"Jag hatar dig."