Sträcker sig in till skelettet
känslan jag syftar på
äter på det frusna köttet
som man är så äcklad av
och så desperat behöver

Det som dock får den kropp
man så omsorgsfullt klätt
i stickad tröja, mors parkas
och favoritmössan
att fortsätta genom vardagen

Är de små och bleka ögonblick
då de ögon som man älskar
så försiktigt stryker över det
halsduksmaskerade ansiktet
med sällan skådad värme

Den sprider sig i venerna
likt en vitrandig kopp
med skållhett jordgubbste
som en första heroinkick
fast mycket bättre för hälsan