Vad skulle de säga om de visste vad du betyder för mig?

Minuterna innan jag fick det korta meddelandet från dig – det som sade att du inte ville gå hem ensam i decembermörkret – hade jag precis slagit på Tv:n för att äntligen få titta på matchen som jag har sett fram emot under hela veckan. Allting var fixat. Popcornen poppade, ölen upphälld och jag hade dragit på mig mina allra skönaste pyjamasbyxor. Fast en kort stunds betänketid och tio minuter senare stod jag ändå ute i hallen och krånglade på mig jackan.

För jag vill att du ska veta att jag aldrig skulle missa ett tillfälle att se dig.

Medan jag försiktigt går längs de isiga trottoarerna och känner hur snön fastnar i maskorna på min stickade mössa, tittar jag med jämna mellanrum in genom fönstren till lägenheterna. Det är några veckor kvar till jul och julstjärnorna ser ut som att de svävar där bakom glasen. Ibland ser jag en glimt av ett pojk- eller flickrum med väggarna pyntade med affischer och mysiga lampor i fönstren. Ibland ser jag rakt in i ett nedsläckt vardagsrum där det blåvita ljuset från Tv:n är det enda som syns. Och ibland ser jag tonåringarnas desperata föräldrar som står och pratar i sina mobiltelefoner medan adventsstakarnas sken lyser upp deras trötta ansikten.

Jag halkar på en bottenfrusen vattenpöl - ett kvarter innan jag når centrum - på grund av mina blankslitna skor.

Jag ser dig redan på långt håll där du står med uppdragna axlar utanför stadsbibliotekets entré, och även fast det inte stod i meddelandet att vi skulle mötas just här, vet jag det i alla fall. Vi har träffats här så många gånger att jag inte minns den första. Du tornar upp dig där du står helt stilla bland alla nedböjda, stressade ansikte som nästan springer förbi dig. Där du står precis under den trasiga, blinkande gatlyktan med ditt långa, lockiga hår nedtryckt under stenmarksmössan. Du kastar ideliga blickar mot hörnet vid caféet och jag kan se ända hit hur du skakar av köld i dina svarta strumpbyxor och halvkorta kjol. I den klädsel som visar upp de ben som varenda kvinna på denna jord skulle vara avundsjuka på.

”Du är sen.”

Det är det första du säger när du får syn på mig, men det blyga och genuina leendet på dina röda läppar avslöjar att du inte arg på mig. Jag rycker på axlarna och andas ut ett tunt moln.

”Jag är här nu. Kom” säger jag bara och motstår lusten att ta din nakna och troligen iskalla hand i min. Hålla den. Och värma den.

Det börjar snöa kraftigare när vi tillsammans går uppför den lilla backen som passerar förbi mitt lägenhetsområde. Jag frågar dig om du vill stanna över ikväll, men du svarar inte. Istället rynkar du ihop ögonbrynen innan du drar in mig på en sidogata. Jag låter dig hållas med dina galna idéer och vi går i behaglig tystnad tills vi når en gammal hederlig lekplats. Du stryker din svarta lugg ur ögonen och sjunker ner på en av de två knarriga däckgungorna med ett reserverat litet leende. Jag tar den andra; de kalla kedjorna klirrar tyst mot varandra när jag sätter mig.

Sedan sitter vi tysta och lyssnar på när snöflingorna lägger sig tillrätta på den knappt snötäckta marken.

Du rör dig smidigt runt på lekplatsen en stund, som om du vore ett barn och inte alls så lång som du är, innan du till slut faller raklång ner i en snödriva. Det vita virvlar upp runt omkring dig och du börjar skrattande vifta med armar och ben medan du gör en snöängel. I fallet åker både din mössa och peruken som kostat dig flera tusen kronor av och lämnar dig med endast ditt tillplattade och pojkklippta hår. Du hinner inte upptäcka det innan jag redan har räckt dig båda två, och jag ler lite när du med lysande röda kinder trycker ner dem på huvudet igen. Du suckar och jag lägger jag mig ner i det vita bredvid dig.

”Fryser du inte?”

Du tittar frågande på mig och tecknar sedan menande på dina långa, smala och strumbyxklädda ben. Jag nickar kort och du bara rycker på axlarna.

”Inte särskilt. De är väldigt bekväma ska du veta. Du borde prova någon gång” säger du, återigen med ett litet leende. Men den här gången är det nog sötaste jag någonsin sett.

”Skulle inte tro det. Det där är din grej.”

Leendet består, men jag ser hur dina ögon blir lite sorgsna.

”Det inte min ’grej’. Det är vad jag är.”

Vi reser oss, borstar av våra kläder och när vi passerar mitt område igen, frågar jag försiktigt om du vill komma över, om så bara för en kort stund. Den här gången nickar du och blåser ut två tunna stripor genom din spetsiga näsa. Lekfullt försöker jag mig sedan på att göra rökringar. Jag kanske misslyckas med dem, men jag får dig i alla fall att skratta. Jag kastar sedan en hastig blick över axeln innan jag drar av mig vanten och tar din iskalla hand i min.

Jag leder dig uppför den lilla backen, förbi husen med de svävande julstjärnorna, tonåringarnas rum och de trötta föräldrarna. Du kan precis som jag inte låta bli att titta in genom fönstren, men istället för att se bister ut, ler du bara ett blekt leende igen och kramar om min mindre hand lite hårdare. Jag känner hur din kyla sprider sig i min högra handflata medan jag rafsar efter nycklarna med den vänstra.

Medan jag sätter mig tillrätta framför Tv:n, ockuperar du mitt enda badrum i säkert tjugo minuter. När du kommer ut igen i lånade kläder, finns det inte ett spår kvar av din feminina sida. Du stuvar snabbt ner den svarta peruken och kläderna i din väska innan du slänger dig ner i min soffa och lägger huvudet i mitt knä. Jag låter blicken fara över ditt rengjorda ansikte en gång innan jag sänker ljudet och återgår till att följa spelarna på skärmen. Din andhämtning blir stadigare och stadigare för varje minut som går.

Jag låter dig sova till dess att matchen tagit slut, innan jag utan framgång försöker lyfta upp dig. Men då du är både längre och tyngre än mig går det allt annat än bra. Det enda jag faktiskt lyckas med är att väcka dig med min omilda behandling. Du ber mig att försöka igen, och när jag återigen misslyckas släntrar du skrattande men fortfarande rätt så motvilligt iväg till min säng som du faller raklång ned på. Jag tittar på dig en stund och ger ifrån mig en lätt suck. Kryper ner under täcket och lägger mig med ansikte mot dig.

Du har redan somnat igen och dina onaturligt långa ögonfransar rör nästan vid dina kindben som är en del av ditt pojkaktiga utseende. Jag kan inte motstå lusten och stryker med dig med lätta fingertoppar över pannan, ner över näsryggen och vidare tills jag lätt rör vid dina varma och lätt särade läppar; känner din stadiga andhämtning mot min fortfarande kalla handflata. Du ger ifrån dig en djup suck i sömnen, och jag kan inte låta bli att fundera på vad de skulle säga om de visste vad du betyder för mig.

”Godnatt.”

Du svarar inte, så jag sträcker mig försiktigt över dig och släcker lampan. Men det blir ändå inte helt mörkt. Adventsstjärnan i mitt fönster lyser fortfarande; sladden så tunn att det ser ut som om den svävar där invid glaset. Det varma röda ljuset lyser upp ditt sovande ansikte, visar hur vackert det är när du för en gångs skull inte behöver oroa dig för vad de ska säga, vad de kan göra, vad deras blickar kan se. Det är nästan så att jag inte vill sova.

För jag vill att du ska veta att jag aldrig skulle missa ett tillfälle att se dig.