det är något som

egentligen

bara är ämnat

för dig och endast dig

det är något som jag hoppas.


jag vet att jag svikit er
och att jag lämnade dig åt att dö

för att rädda mitt eget skinn från tomheten

som äter upp mig inifrån

jag tänker på det ibland och jag ångrar det inte.
gör det mig till en självisk varelse?

i sådana fall är jag okej med det.


jag är så avundsjuk på de osynliga
som inte ses som byten

utan som veteraner

för att de inte gömmer alla

sina fel

men vilka fel är rätt?

och när vet jag att jag gör fel rätt?


jag har svikit er igen nu
men ångrar fortfarande ingenting.


för det är

någonting som ingen annan

kommer att förstå

mer än vi två.