morgonens solstrålar faller in snett
om allt ändå var så jävla lätt

jag kan inte stå
när vi inte är en
utan två

det finns ingenting jag orkar eller kan
när du vände dig om och försvann
och det tunna skal som byggs av kölden
blir en del av min hud i vinterstölden

"jag har ju alltid alltid älskat dej
förstår du inte att du suddar ut mej"
- brinner jag efter att få skrika
även fast vi aldrig var lika
fast du inte lyssnar
utan bara tystnar

du säger att jag aldrig får
dig tillbaka när du går

jag kan inte stå
när vi inte är en
utan två

du lämnar mig ensam fast du vet jag faller
och landar med smaken av tungmetaller

jag ligger stilla - alldeles rak
med en röd järnsmak
blod från min mun
kroppen så tunn

"jag har ju alltid, alltid älskat dej
förstår du inte att du suddar ut mej"
du sparkade undan en kloss
av det som alltid varit oss

du gjorde så att vi inte höll
du gjorde så att vi föll

jag kan inte stå
när vi inte är en
utan två