Vänster ögonlock rycker till när mobiltelefonens standardringsignal, den där störande melodin som är förinställd när man köper skiten, skär genom tystnaden. Jag märkte det ticsliknande draget för några månader sen, kanske i samband med att hon höjde medicindosen, men då hände det bara sporadiskt. Nu allt oftare.

Tjutet från telefonen blandar sig med grannens skränigt okulturella musik. Basförstärkaren står som vanligt på onödigt hög volym. Dagar som denna, när hela atmosfären trycker mot våra tunna axlar, önskar att jag kunde korsfästa honom uppochner med basförstärkaren fastkrokad i nyckelbenen.

Hjärtat dunkar rytmiskt i takt med musiken så att det tycks eka mellan väggarna - eller är förhållandet kanske det motsatta. Kanske är det hjärtats röda tårar som sipprat genom väggen och ner till basförstärkarens innersta väsen för att tämja det med kraften av en handgranat, för att kedja fast det med aortan och kröna det med slingrande kranskärl. Hjärtat slår hårdare bakom revbenen, trädgrenar skulle känts likadant genom skjortan, när jag inte hittar mobilen fast att jag letar desperat. Fingrarna trevar. Jag har inga vackra naglar. Det är inte så att jag biter av dem, nej, inte alls. De blir helt enkelt inte längre eftersom de delar sig och går av. Kvinnan i vit rock sade med myndigt tonfall att det beror på näringsbrist, en avsaknad av en bokstav förenad med en siffra. Kanske B2 eller D3; varför skulle jag orka bry mig om att minnas? Naglarna spekar utmed kanten under lakanet. Något kallt, något hårt. Hon. Hennes röst i andra änden. Något ljud strömmar inte längre genom betongens kalla ansikte. Det är det ödesmättade ögonblicket som har sugit luften ur rummet. Nej, kanske är det bara grannen som stängt av stereon. Hennes röst är dämpad. Jag frågar om hon är utomhus, för jag hör hur vinden susar. Kanske leker den med de rödkantade höstlöven i eken på hans gata. Det är hon inte, säger hon.
“Du ljuger.“ [[Hon ljuger.]] Ifall jag mot förmodan skulle ha glömt att nämna det , så måste ni veta att det bor en orm i min ryggrad. [[Horan ljuger.]]
“Nej, jag är ju hemma.” Min hand släpper taget om luren. Jag antar att den bara hörsammade min hjärnans instruktioner, men jag minns inte att jag bad musklerna slappna av. Bruset finns kvar. Med skjorttyget som ett skyddande lager känns det inte som huden längre spelar någon roll, som att bröstkorgens ben vilar direkt mot den svarta bomullen. Hjärtat galopperar - Gud, vad jag hatar hästar, dessa krävande jävla kreatur. Det är, förstår jag med ens, blodet som susar i mina öron och inte vinden i andra änden. Jag plockar upp telefonen.
“…hallå? Vad fan håller du på med?” frågar hon irriterat, precis som om jag försvunnit en lång stund medan hon försökt förklara något.
“Jag tror dig.” Mina lungor skriker efter syre och jag inser att jag lyssnat så intensivt till svallandet av mitt egna blod att jag glömt bort att andas.

Hon säger att vi måste prata. Ormen fnissar. Det är förvisso tveksamt, tänk inte ens tanken på att framhålla det för jag är väl medveten om hur absurt det låter, att djur av det slaget kan förstå sig på det som vi människor kallar humor och kanske än mer tveksamt att de kan ge uttryck för den genom att skratta eller på ett liknande sätt dra på den där lilla munnen som fulländas av den spelande tungan bakom raderna av sylvassa tänder. Men varför skulle han inte kunna göra det, när han talade till Eva? Det är givetvis inte samma orm. Men det likväl är en orm. Det sa jag ju. Försök att inte tänka på hur det kommer sig att den råkar ha bosatt sig i min ryggrad; kanske är det bara en liknelse. Ja, ormen fnissar verkligen. På ett hånfullt och läspande sätt; jag antar att det blir så när man har fått tungan kluven. [[Prata ut, är det så hon kallar hans seger över dig?]] Susandet i öronen upphör att låta som en kylig höstbris och övergår istället till det ständigt växlande ljudet av skummande vågor som rullar in mot stranden. Det övermöblerade rummet framför mig tycks höjas och sänkas om vartannat. Ebb och flod. Hon fortsätter prata med mig, men det finns ingen anledning att lyssna, eftersom ormen redan berättat hur det gick till. Del del av mig som äger den blåögda blick som då och då ser över glasögonens tunna bågar, som glittrar, och som ler generat men varmt fast att… Den delen ville inte lyssna. I spegeln vädjade ögonen, intalade mig att alla förtjänar det som så klyschigt kallas "en andra chans". Ormen väste och piskade med svansen. Den for mot mig med en oerhörd kraft och träffade låret där flera sår redan gapade i blomstrande purpur. Rakbladen är inget annat än ormens verktyg. Blodet är sanningen. Ormen är sanningen.
“… jag begick inget misstag igår. Det enda misstaget jag begick var att inte berätta för dig om mina känslor för honom, innan jag låg med honom.” Hennes röst är fortfarande dämpad, full av spelad beklagan och det går inte att ta miste om undertonen av lättnad. “Jag vill att du ska veta att jag, uppriktigt sagt, är ledsen…” Ormen fnittrar triumferande. [[Vad var det jag sa? Jag är sanningen. Jag har rätt. Rätt igen.]] Den hala kroppen glider upp och ner längs ryggraden.
“Var han bättre än mig?” Det finns inget direkt svar på varför just den frågan var den första att landa på min tunga, men det är trots allt inte förvånande, med tanke på hur hårt svartsjukan kramat min hand i alla dessa år. Hennes röst låter onekligen besvärad när hon försöker avfärda frågan men jag tänker inte ge mig så lätt. Små pärlor bryter igenom ytan. Pannan, som till hälften döljs av den mörka luggen, glittrar av morgondagg och höger smalben pryds av djupröda kronblad från de allra minsta av ängens blomster. Svett, blod. Tårarna uteblir. Insidan skälver på samma sätt som hon skälvde första gången jag slog. Näven var inte knuten. Den var öppen, och det var av skam, inte smärta, hon grät. Egentligen borde jag inte kalla den en andra chans, utan en tredje. Minst. Mina läppar upprepar den nyligen ställda frågan.

Hans röst hörs avlägset trots att han talar lågt. Han måste sitta nära, tätt intill henne och viska som jag brukade, annars skulle jag aldrig uppfattat vad han sa. Jag hör varenda ord, varje stavelse, som han uttalar.
“Lägg på. Det räcker nu. Han har inte med dig och mig, oss, att göra.”

Så han är med dig? Tankarna är alldeles för många för att jag ska kunna kalla dem mina egna. Hur kunde du, hur kunde du välja att berätta för mig om er när han är där, när han håller om dig, varför kunde du inte väntat tills… [[Din idiot.]] Ormen svänger ilsket sin stjärt och snor kvickt den smidiga kroppen kring min hals för att återta herraväldet. [[Trodde du verkligen att hon skulle bevärdiga dig med ett förtroligt samtal, när han är den enda hon är förtrogen med, han som smeker hennes hår, kysser hennes hals, kramar hennes hand, borrar naglarna i hennes höfter, knullar henne så hårt att hon skriker hans namn…]]
“Hejdå Vincent.” Klickandet när samtalet avslutas, när hon eller han lägger ner telefonen i klykan, är omisskännligt; har aldrig hörts med en sådan styrka och aldrig lämnat efter sig en tommare tystnad. Påminner det inte om vintern när vi gick över skaren, över jungfrusnö som vi var de första att beträda, och lyssnade till hur iskristallerna packades under fötterna? Vi lät våra kroppar falla baklänges ner i det vita, med sammanlänkade händer, och låg helt stilla i den vidsträckta tystnaden som uppstått. Jag kände mig tyngdlös. Jag var tyngdlös. Det var visserligen en annan stillhet än den som nu fyller rummet; den förra berusande, den senare kvävande, men de träffar mig med samma styrka, pressar all luft ur lungorna. Hon minns vad mina köldbitna läppar viskade i hennes öra. “Jag är din, alltid. Vad du än gör, vad jag än gör.”
Jag känner hur de blottade tänderna rispar nackens kotor när ormen hånler. [[Schack matt.]]