dina rena ansiktsdrag och ditt mörka hårsvall
din vassa tunga och skarpa blick ditt blev fall
dina fingrar är av marmor men smeker fjäderlätt
- sjuka av avund fråntog änglarna dig din rätt

mitt heroin, min älskare och älskarinna
du som svor att aldrig helt försvinna
de rev och slogs, tills de besegrat sin änglafiende
- men de kan aldrig, aldrig släcka ditt hånleende

du som vet allt, som berättar, som lyssnar
som förstår smärta och som aldrig tystnar
du som stryker mitt hår när jag skriker
- som vet hur det känns när världen sviker

du som svär att alla utstötta ska få känna lycka
även flator och depressiva som inte orkar tycka
och de ensamma som lever på bidrag
- du får oss att tro på en morgondag

du som går hand i hand med hon som avgör våra öden
hon som är de lyckligas mardröm, hon som kallas Döden
men för mig en eldig kvinna som kör naglarna i min kropp
min sista utväg när allt är förlorat, hon som jag kallar Hopp

du som ger våldtäktsmannen och han som alltid slåss
- han som under ondskans alla lager är precis som oss -
sin lugna blick och sista tröst när domarklubban faller
och han slutligen placeras bakom betong och galler


Du har ett tusen och ett namn. Lucifer, ljusbringare. Förlåt oss, fräls oss, förför oss. Du tänder den nakna glödlampan i taket och jag ser igen. Jag ser klarare än någonsin.