"Men kom igen då! Det är ju bara att springa för fan!"
"För dig kanske. Jag har inte spelat på evigheter."
"Märker jag det."
"Sluta vara sådär taskig. Jag är inte bara otränad, min tumme är helt svullen också."
"Visst."
"Det är sant. Evelyn slog igen sovrumsdörren på den i tisdags..."
"Jeez! Den där kvinnan blir då inte mindre ilsken med åren."
"Sannerligen inte. Hon är fortfarande lika våldsam."
"På gott och ont?"
"På gott och ont."
"Kommer du ihåg på gymnasiet? När hon var n- Men skjut för helvete!"
"Jag gör ju det! Och tro mig, jag minns. Du var helt tänd på henne."
"Haha, ja. Men hon var, är, helt underbar och fin fortfarande."
"...och hon är fortfarande min fästmö."
"Jag vet. Men hon är inte mindre het för det."
"Nej, det där sant. Fast min tumme gör lika ont som förut, ungkarl."
"Men varför dängde hon igen dörren?"
"Hon tycker jag jobbar för mycket."
"Va?!"
"Jepp. Hon jobbar hemifrån numera, håller på med ett filmprojekt tillsammans med några elever däruppe på Konstfack. Är uppe hela nätterna."
"Och hon tycker du jobbar mycket?"
"Jag började jobba mer för att hon aldrig hade tid med mig ändå."
"Hur lång tid har det gått sedan du fick något?"
"Åh, haha, hon avslutade sin strejk redan igår."
"Hon är fan mer på än du."
"Det är därför jag älskar henne."
"Visst är det det."
"Men hur ska ni lösa jobbsituationen då?"
"Hon säger att projektet är slut om tre veckor. Så jag får stå ut tills dess."
"Hon vet verkligen hur hon ska få kontrollen över dig numera..."
"Jag får nog igen för gymnasietiden."
"Absolut. Ingen tvekan."
"Men om hon inte tar lite ledigt om tre veckor, så vet jag inte vad jag gör."
"Du kommer inte våga ge dig på henne."
"Nej det förstås. Du har nog rätt."
"Just det. Skjut nu istället."
"Om du springer."