Efter lång tids längtan är det nu över.
Redan i april tänkte jag på hur det skulle kunna bli.
När det sedan slutligen blev bestämt steg förväntan.

Nu när det är över är jag förundrad.
Vissa saker infriades - andra inte.
Jag är inte besviken - ej heller toppennöjd,
men det gör inget. Jag känner ett lugn och en frid.

Förmodligen behövs all den där längtan.
Den lever sitt eget liv.
Hade jag stannat hemma hade den kanske funnits kvar.
Nu vet jag och nu är den borta.
Saknar den nästan lite, fastän lugnet är skönt.

Dimman har lättat från min midsommarö och det är dags att åka hem.
Nästa år är den nog tillbaka igen -
Min midsommarlängtan.