Hon fyllde nyss 93 år. Vi skulle fira hennes födelsedag med kaffe och smörgåstårta. Hon var glad att alla skulle komma. Några dar innan fick allting avblåsas. Hon orkade inte.
Hemtjänstpersonalen trodde att det var det inställda kalaset som tog knäcken på henne.
Några dagar senare blev hon inlagd på sjukhus och var inte längre kontaktbar - och nu har hon gått bort.

Dagny var min farmors lillasyster och föddes 1913 när seklet var ungt. Vad mycket hon måste ha varit med om!
Hon levde ett strävsamt liv med arbete, familj och handikappad son. Många år har hon levt ensam sedan maken gått bort.
De hade sin egen gemenskap, min farmor, Dagny och deras lillebrors fru Majsan, som var änka. Ibland träffades de och spelade kort. Jag undrar vad de pratade om?
På något sätt tog jag mig aldrig tid. Jag som ändå var mycket intresserad av hur deras liv kunde vara. Varför var det så svårt att ta kontakt och be dem berätta?
Det skulle ha varit jättespännande att sitta tillsammans och titta på kort och prata om hur det var då. Jag tänkte så redan när min farmor gick bort för flera år sedan. Ändå tog jag inte chansen med Dagny.
Jag fick nyss en förfrågan om jag var intresserad av att ärva en möbel – och det är jag nog, men om man fått ta del av minnen och bilder så hade nog det varit mera värt.
Vem ska jag nu fråga om hur det var?

Jag läste ett reportage om att inreda sitt hem efter ”Feng Shui lära”. Förutom luft och rymd var det viktigt att knyta ihop generationerna. Att se helheten och sammanhangen. Att gärna ha familjeporträtt uppsatta över flera generationer.
Vårt samhälle börjar att utarmas. Alla nya sätt att kommunicera på har gjort att det gamla berättandet försvunnit. Vi vet mer om vad som händer på andra sidan jordklotet än om hur vår mormor och gammelfarmor har haft det. Många verkar bara att leva i nuet. Vi är fullt upptagna med vad som händer just nu och fyller upp vår almanacka. När så en generation går ur tiden så blir vi fattiga. Bara när någon dör så tar vi oss lite tid för reflektion – och då är det för sent.

Jag hoppas att du Dagny har haft ett bra liv - och jag är ledsen över att jag inte tog mig tid och även struntade i mina rädslor för att vi inte skulle nå varandra. Jag hoppas att min omgivning har lärt sig att uppskatta de äldre och tar sig mera tid, när det en dag blir dags för mig själv.

Tack Dagny för alla kaffekoppar och all omtanke och för att jag har fått vara med på ett hörn i ditt liv.

/Lena