när du, 'du som finns på riktigt' tog min hand den dagen,
och aldrig släppte, bara höll sådär trofast och med kärlek
kramade om den och höll kvar, var det som om
hela livet stannade kvar i hålrummet som förut fanns

hålrummet inom, ihåligheten jag burit på i så många år
alla 'utiluftensända' frågor utan svar

kommer att tänka på, att det nog funnits ihållighet också
annars hade jag gått under av alla ekon som ropat
ekon av tankar, som ständigt påmint mig om dig
att du inte funnits alls, aldrig fanns någongång
och om min egen fattigdom på dig
fattigdom på kärlek och omsorg, rik på ensamhet inombords

att du aldrig fattade det, att du behövdes
skulle jag ha berättat det för dig när du ändå aldrig hade lust
(du hade inte en enda gång lust, inte heller sen)
du är och förblir ett namn utan betydelse
för du gjorde dig aldrig levande inför mig
och sen dog du ( på riktigt)
men vem skulle jag sörja?

någon annan har tagit plats, den du aldrig ville ha