och våra barn hoppar från broarna

Bonden han plogar på dagen
och går till vila på natten
han skördar det sådda på hösten
och dör sedan mätt på att leva

och då skörden slår fel
och olyckans tider är inne
ropar han högt och knäpper i bön sina händer

då dagen är god och sen går till välförtjänt vila
han andas ut och igen har han knäppt sina händer

Men vi har förlorat årstidens rytm
vår dagliga tro och också vårt hopp
vi döljer med omsorg oss själva
i plastikopererad kropp

så driver vi vilsna och ankarelösa

vet inte att dö
ej heller att leva