Jag springer på försummade ben över de hala, förrädiska kullerstenarna
i staden som vill vara något den inte kan vara.
Precis som du.
Gatorna täcks av en blöt snö liksom jag,
och liksom jag är också den kall.
Båda har vi blivit flyktigt älskade,
enkom i syfte att därefter glömmas bort.

Mina blickar under gatlyktan undvikande,
i hopp om att slippa möta de anklagande ögonen i de deltagande ansiktena
Så ryckta ur sitt sammanhang, och ur mitt.
De skulle se att jag vantrivs, att jag vill ut ur min bur.
Ut i världen.
Att jag genomskådat hela mitt livs struktur,
att jag insett att ingen finns att fånga då jag faller, inte nu.

Liksom snöslasket har jag blivit flyktigt älskad,
enkom i syfte att därefter glömmas bort.

Vi har båda hört "jag älskar dig" i natten,
varpå den eviga tystnaden följer.


Över hala kullerstenar flyr jag från dina löften om att alltid finnas där.