"Vänta, jag kommer jag kommer."
"Hejsan."
"Hej. Och jag är inte döv, vilket betyder att du inte behöver hänga på ringklockan sådär fördömt länge."
"Det kanske är sant. Men jag gillar hur det ekar i hela trapphuset.
"Jaja, min barnslige herre. Kom in istället."
"Tack så mycket madam."
"Vardagsrummet är till vänster härinne, köket till höger. Jag förslår att du tar till vänster, det är rymligare. Och ta av dig skorna dumbom."
"Givetvis."
"Jag har ju bara en tvåa men det är rätt stort ändå."
"Stora fina fönster och mysig utsikt. Du föll handlöst för den här va?"
"Jepp."
"Ingen Tv?"
"Ingen Tv."
"Så hur spenderar du dina nätter då?"
"Sover?"
"Ja, det är klart... Jag syftade nog faktiskt på kvällarna."
"Då lyssnar jag på radio. Och ritar. Eller löser korsord."
"Vad originellt."
"Käften."
"Men jag förstår inte hur du kunde få den här lägenheten. Du är faktiskt bara sjutton."
"Det är en studentlägenhet, pappa."
"Ja, men ändå. Jag tycker faktiskt att du kunde ha stannat hos mig en stund till..."
"Men lägg av! Jag vill inte bli omhändertagen. Har ju klarat mig själv i nästan hela mitt liv ändå."
"Det förstås."
"Mmm..."
"Jag gillar din soffa. Tog du den från herrgården?"
"Mhm. Hon hade ju ingenting att säga till om precis."
"Nej, det har du rätt i. Men hur är det med mardrömmarna?"
"Åh, de börjar bli bättre. Har målat om mitt sovrum, gjort det lite ljusare."
"Var det Tobias som hjälpte dig?"
"Han tipsade mig, och skötte radion medan jag målade."
"Den där grabben är snäll."
"Snäll, men något så fruktansvärt lat."
"Rae. Klandra honom inte."
"Han har kommit över det."
"Det är vad han säger till dig. Sådana där djupa psykiska ärr försvinner aldrig. Han vill visa sig stark."
"Amen säkert..."
"Vill inte du också det, gumman? Inför honom, menar jag.?"
"Jo... Det har du rätt i."
"Inte den där ledsna minen när du har besök. Visa mig rummet istället."
"Okej, ta till höger därborta bara..."