"Åh, väckte jag dig?"
"Inte alls. Jag vaknade vid fem."
"Det är aldrig kul. Fast det var du själv som valde soffan."
"Som om jag hade något val..."
"Vad sade du?"
"Inget."
"I vilket fall, ska jag köpa något åt dig?"
"Nej, det är inte nöd-"
"Och om du ska ha något, får du köpa det själv. Du har fan inte varit utanför dörren på snart två veckor."
"Jag vet..."
"Det blir bara värre ju längre du stannar här inne."
"Men för Guds skull! Det är inte mitt fel!"
"Inte?"
"Nej!"
"Vems fel är det då? Mitt?"
"För helvete Sofia, givetvis inte!"
"Svara mig då, vems fel är det!?"
"Psykologkärringen, socialarbetarna, inte fan vet jag! Det var i alla fall de som gjorde mig paranoid!"
"Det vet jag redan. Men stå upp mot dem då."
"Jag KAN inte! Fattar du trögt eller!?"
"Sluta skrik åt mig."
"Så fan heller!"
"Elliot. Jag varnar dig."
"Okej då."
"Tack."
"Fast du har fel. Det var aldrig mitt val att sova på soffan."
"Men hallå! Jag har ju sagt att du får sova inne hos mig om du vill."
"Snälla Sofia. Du förstår väl att jag inte kan tacka ja till det. Jag kan inte ligga bredvid dig när du sover och veta att det är förbjudet att göra något. Jag, vi män, fungerar inte på det viset."
"Så du menar att du är tänd på mig?"
"Nej, eller jo, för man kan inte vara annat. Men jag borde inte, för du kommer inte ihåg."
"Kommer ihåg vad? Vad pratar du om?"
"Ta det lugnt. Du kommer ändå bara att tro att jag ljuger."
"Sluta med ditt kryptiska snack nu! Ut med språket."
"Du var alldeles för hög... och full."
"Men säg det då!"
"Du kommer väl inte ihåg den tjugoförsta oktober tvåtusensju? Eller hur?"
"Det är tre år sedan! Klart jag inte gör!"
"Inte ens festen hos Eddie?"
"Du menar...?"
"Ja, den där okända killen som du inte kommer ihåg, vännen. Det var jag. Bara din egen Elliot. Det är därför jag inte kan ligga i sam-"
"HAR DU VETAT OM DET HELA TIDEN!?"
"Sofia, ta det lugnt. Klart jag har."
"Och inte sagt något?"
"Nej. För jag visste att du skulle reagera så här."
"Hur?"
"Ja, att du skulle bli arg. Och jag var inte redo att ta din ilska då."
"Så jag har legat med dig? Åh, herregud..."
"Jag är ledsen. Det är mitt fel. Jag var mer nykter än du, så jag borde ha stoppat dig."
"Till och med jag förstår att du inte kunde."
"Vad menar du?"
"Alltså, om jag hoppat på mig själv, så skulle jag hånglat med mig på en gång. Sluta skratta! Det är sant."
"Det är det nog. Och jag är glad att du förstår mig."
"Visst är jag bra?"
"Du är underbar vännen."
"Vilket betyder att du, från och med nu, sover inne hos mig. Och du behöver inte vara rädd att ta på mig. Du känner ju till min regel."
"Den där om vilka som har rätt att röra vid dig?"
"Elementärt, min käre Mumin."
"Och vad fan ska det betyda?"
"Att du har rätt."
"Okej... Men du, om du ska ut, kan du inte köpa huvudvärkstabletter?"
"Glöm det, grabben."
"Åh, jag gillar din humor kvinna!"
"Fast jag kan köpa Treo åt dig, om du ger mig fotmassage sedan."
"Whatever. Bara köp den fördömda medicinen."
"Alright. Är tillbaka om femton."
"You better be. Älskar dig, lilla flickebarn."
"Hörru du! Jag är faktiskt äldre än dig!"
"Stora flickebarn då?"
"Bättre. Hej då så länge."
"Hej."