Jag dansar lite vackert onyktert
bland stadens gator och gränder

Tvingar min kropp att snurra
runt, runt, runt
till Visbys skratt och välbefinnande



Själv är jag ett frågetecken


Fötterna förlorar sin motorik,
jag kan ha snubblat på mitt eget
skosnöre
Men jag ramlar och ser hur himlen
fortsätter snurra utan mig


Eller snurrar jag också?



Världen tycks inte mer förståelig,
inte heller bättre...


...men med en hjälpande hand
från en främling kommer jag på fötter igen
och jag fortsätter att dansa fram längs
kullerstenar och trottoarer,
visserligen utan din hand i min





Men varför skulle jag gråta för det.