Ibland
när mörkret strålar in
genom mitt fönster och
är sådär otäckt som bara
mörker kan vara
drar jag täcket över huvudet

Jag brukar blunda och
omfamna mig själv där jag
ligger och andas in min
egen koldioxid

Låtsas att mina armar är
någon annans


Låtsas att dina andetag bara
inte hörs eftersom att vi
andas i takt

Du och Jag


Slumrar till "våran" in- och ut
andning och drömmer att
du viskar kärleksfullt
till min nacke
Som om jag var den enda

Sen
någon gång under natten
smiter du iväg på dina
äventyr, för du är inte kvar
då morgonljuset ersätter
alla miljoner stjärnor

Tyst och försiktigt smet
du iväg mitt fantasifoster

Ristade in små ord av
ensamhet i mitt hjärta
Nötte små hål i min själ


Sen försvann du...
likt stjärnorna inför
solens första strålar