Jag kände en gång en pojke. En riktig liten gullgosse med hår som lyste i solen och stjärnor i blick. Vart han än gick blev människor milda till sinnes, för den lille smörpojken hade ett charmerande, gudibehagligt och vinnande sätt. Alla hjärtan han rörde vid blev som skirat smör, ljuvt skiktade och guldgula på ovansidan.

Smörpojken hade särskilda förmågor, som han hade lånat av en tandfé han gillade. Han hade dock inte sagt något till tandfén, av rädsla för att såra hennes känslor eller ställa till bråk. Eftersom tandfén var lite förvirrad, och liksom de flesta varelser trodde smörpojken om gott, misstänkte hon inte heller något.

Smörpojken var en fridfull typ, en glidare. När han blev lite äldre gled han ganska våghalsigt omkring i universum men lyckades på något sätt hålla sig kvar i livet även i sliriga väglag. Möjligen berodde detta på kompassen, som han också hade lånat av tandfén.

Smörpojken hade, på den tiden jag kände honom, starkt inflytande på alla slags smörliknande företeelser som till exempel flytande margarin, flytande engelska, flytljus, flytningar, hollandaisesås, slem och snor. Hur detta var relaterat till tandfén vill jag låta vara osagt. Smörpojken kunde få korna att mjölka grädde och lustarna att flöda över hos grannen. Han kunde också, om han koncentrerade sig väl, förvandla smör till guld.

En vacker solskensdag hade smörpojken laddat upp med små smörportionspaket i byxfickan. Han rörde vid dem sakta med sina magiska fingertoppar. Smörpojken hade en plan. Han ville imponera på en flicka han kände, och komma med fickan full av guld. Han gjorde sig hård och manlig i tanken, och se, smöret stelnade till en guldliknande konsistens!

Smörpojken klev över tröskeln till flickans hus. Fickan bågnade och tiden stannade. Stråkorkestern spelade smörmusik och de älskandes ögon strålade.

Men säg den lycka som varar beständigt. För att se mera romantisk och tilltalande ut när han uppvaktade sin älskade hade smörpojken tagit av sig glasögonen och lagt dem i fickan. Flickan, som undrade vad pojken smusslade med, gled med blicken nedåt. Blicken råkade träffa glasögonen i pojkens ficka. Glasögonen fungerade som brännglas, och genast smälte guldet till smör igen.

Pojken rodnande, stammade, och drypande av fett gled han ut ur huset.

Sen dess har jag inte sett honom. Men har han inte slutat smöra, så smörar han väl än. Kanske, kanske har han snart växt till sig så pass att han kan äta en hel lussekatt på tvären utan att dela den först. Hans hår glänser i alla fall i solen. Som saffran och guld.