naken och exponerad som pornografi står jag här nu
och väntar på en flodvåg av ägg och tomater som ska täppa min käft
för vilken exklusiv rätt har jag skrika ut en förtvivlad sång
om kärleken, om lyckan och om olyckan

reflexen att spy söker sig upp trampas ner
jag vill inte att ni ser mina felsteg på scen
vill inte plågas av målbrottets pinsamma uppvaknande
jag vill bara att ni sitter och är bevakande
för skulle jag stiga snett och allt plötsligt känns långt ifrån rätt
hoppas jag att du sitter där på första raden och fångar mig
i mitt fall om jag trillar av sadeln.

men saker blir sällan som man föreställt sig.

jag har så lätt för att bli kär och jag vet att din hand
på min kind är ett minne blott, som när man på vintern försöker
föreställa sig irritationen på sommarens knott.
men låt mig leka en lek i nostalgins trånga korridorer
snälla, se mig inte enbart som en jävla dåre för om du är med mig
trivs jag där det är trångt.
och även om jag på ålderns höst gått sjukt jävla långt
så minns jag din hand på min kind för varje steg jag tar
bort från barndomen och glömskans hav.
framför mig nu ser jag en värld i misär, en ensam pensionär
i en skog full av ruttna blåbär. är han jag? framtiden skrämmer mig nu
men jag hoppas att i min framtid kan du ännu en gång lägga dig
bredvid mig och säga att allt kommer att ordna sig.
när jag ligger där gammal på min sista bädd vill jag inte behöva
känna mig rädd.
jag hoppas och ber att du sitter där upphöjd på en tron och ser
mig lämna världen i en idyllisk illusion där du än en gång går vid mig som min brud och jag får hålla din hand och jag får känna din hud och att du ler mot mig när vi höga som hus springer mot pelare av ljus i min tids allra sista minut!


jag tillhör er som ber om att få se något som är äkta
jag som hoppas få le när jag hör om kärlek och lycka.
och då menar jag inte en bild på ett tv-magasin som skildrar
rika players som beter sig som svin,
vi tar med oss en flaska rödvin och sätter oss framför en kitschig
bild som vi sett så många gånger på film som kan spegla vår pretentiösa narcissism. låt oss leva i en illusion när solen går ner och vi skålar en skål för den äkthet vi ser. vi gråter och skrattar och kysser varandra och sjunger en sång och bringar en skål för det brinnande nyckelhål som somnar i horisonten. vi längtar efter den tid då vi blint trodde på tomten och allt var äkta och inget var yta förutom den blanka sjön som ljuset nu slutat bryta. vi sitter kvar och ser stjärnorna falla, nu är nätterna kalla men vi håller oss varma för vi vet att ingenting varar för evigt.