"Det är inte Jupiter", sa hon, då vi med böjda nackar betraktade den gnistrande planeten däruppe på gryningshimlen, planeten som nu lyste så ovanligt starkt just invid en nedanmåne. Den förste december var kall och det rök om våra andedräkter.

"Det är Iris!" sa hon eftertryckligt. "Inte Jupiter. Utan Iris!" Och så var det med den saken. Sexochetthalvtåringen hade talat.

Lillasyster hade ju fått vingar och flugit iväg. Så däruppe var hon förstås. Kunde vi inte fatta det. Det syntes ju. Det var Irisen.