jag är en sån jävla misfit
och ibland tänker jag på att byta till
stockholmsdialekt för det kanske
skulle ändra min attityd

jag tänker på hon
som jobbar i klädaffären
hur hon ser så vacker och
oberörd ut

och jag försöker gå med
blicken rakt fram som hon
och låta bli att säga saker
utan att tänka efter

men jag är nog sån här
som min pappa
flummig utan like
kanske kan jag bli som han

så att ingenting spelar någon roll
mer än det som verkligen gör det




(du sa att du känner dig liten och ynklig när du är ensam, jag sa att jag känner mig stark, men nu känner jag mig bara som ingen alls)