Augustine, din rena kärlek och sinnlighetens irrbloss har jag lovat att ta hand om, har jag lovat värma innanför lager av sjalar, röra vid dess andedräkt för att se att det ej är för kallt. Lita på mig, älskade, och lyssna noga på viskningarna som jag skickat dig med vattnet som rinner i lilla ån. Doppa tån, käraste Augustine, i porlandet och skölj min kärlek över dig. Svep in dig i mina kärleksord och låt brasan värma fast dem. Jag har ristat ditt namn i min hud, Augustine, och ristar det just nu, för att min kropp alltid skall ha dig nära. Åh, det blir mörkare nu! Augustine, det går allt fortare. Jag är rädd. Käraste älskade finaste du, jag ska skriva till dig snart för att berätta, om det du så längtar till. (Men det är mörkt här, Augustine)

Din,
(och jag tvekar, är det för alltid, eller är det bara just nu? Jag vet det ej)