Jag älskade ditt sätt att kunna balansera på skyhöga klackar
samtidigt som du slängde slängkyssar till de som trånade efter dig.
Den natten strålade vi som tusen stjärnor och skålade i gift som gjorde oss levande

Alla ville ha oss men vi ville inte ha någon.
Vi hade allt vi behövde samtidigt som vi inte hade någonting alls.

Men vi tappade väl bort oss någonstans där bland alla människor.
Eller så blev vi bara de personerna vi var rädda för att vara.
För du lever ditt liv klätt i pärlor och päls
när jag lever bland färg och poesi.

Jag lyssnar efter att dina klackar ska gå utanför min dörr igen.