Det handlar nödvändigtvis inte om statens ansvar, vuxna människor har själva ansvar över sina handlingar och sina val, över sina barns handlingar och deras val. Systemet, utifrån skattefinansiering och röstberättigat medborgaransvar, fungerar inte om de som fått nej inte är så att säga städse så att de står till förfogande för avvisning. De avvisade ska naturligtvis uppmuntras att själva vilja bege sig iväg, bort; men om det inte lyckas måste tvångsåtgärder sättas in eller vidtas. Men man kan givetvis spotta om man så behöver, men efter fem timmar under luva kan de bli lite träligt, det vet ju alla som någon gång varit hos farbror tandläkaren. Man får spotta i luva, det är ju ingen som vet att man spottar, det är ej heller den skattefinansierade, av medborgarna via politiska val sanktionerade, statens ansvar att lägga sig i vad vuxna människor har för sig, eller gör, under sina, eller sina barns spottluvor. Om denna åtgärd förhindrar att de spottar på den polis eller vaktkonstapel som är satt i tjänst att avvisa dem ur landet Sverige; efter läraren som kör ut en olydig elev ur klassrummet; i ansiktet på ett biträde som vrider händerna på en otacksam senil; förhindrar att de spottar på en mentalskötare vilken håller en ungdom med fix och färdig diagnos tryckt mot linoleumgolvet; ja, då kan ju självfallet hela förfarandet anses som särdeles lyckosamt.