Jag vet att du vet
att jag hela tiden läser

otroligt att jag kan känna din smärta
som om den vore min.
trotts min okunnighet..

men när jag läser
plågar jag mig själv.
Jag tänker att det är väl inte mer än rätt
att även jag
ska fälla tårar.

Jag vill så gärna tro på de ord jag hör runt om mig,
att inget va mitt fel egentligen
jag gjorde det enda rätta.
Du kommer snart över det.

Lögnerna slår mig över ansiktet
och jag dödar mig själv lite,
(följderna av detta är att jag även dödar
småsmå delar
av en människa som jag inte förtjänar
en människa som grubblar över mina bistra miner)
och på dagarna, när jag tror att ingen ser
sjunker jag in i mig själv

min bortförklaring går ut över
den dumma matte boken

Men jag vet att du vet
att jag hela tiden läser










(precis som jag vet
att du alltid är uppdaterad)