Jag kan sitta med gråten i halsen.
Fantisera om att jag kastar ur mig alla ord på dig, som en Mördare.
Jag skulle kunna släppa stenen jag har på axlarna,
på dig.

Men jag väljer en annan väg.

Jag väljer att tiga, att bli ett med väggen.
Otroligt att du skulle höra mig ändå.

Men det är tur at jag uppfostrats just så,
att enkelt smälta ihop med väggen, utan frågor.

Något mer som är Otroligt är att allt detta ska förklaras för ännu ett par öron som vägrar att lyssna.