Jag är inte ledsen, lider inte av det ni gjort, för något stort har ni aldrig lämnat efter er. Snarare är jag missnöjd med det ni aldrig gjorde som ni skulle ha kunnat.

Att överleva detta kallar enorm otur, ökad anpassning till fler och fler sysslor med högre tempo, där färre händer ska klara av mer, när kommunen lovar folk ett vettigt liv kallat det goda, som bara få ser i verkliga livet.

Det ni segdrog och glömde att göra skadade inte er, inte dödade det mig heller. Trots allt överlever jag i all förnedring och försening av beslut och åtgärder.

Jag har inga siffror på alla pengar jag kunnat få, men både kommun och landsting har säkert tjänat minst en halv miljon på att snåla med min lön.

Det visar sig i mängden kvinnligt kön på jobbet, när lönerna hålls nere och männen flyr dit där de utan att va chef kan få vad de behöver.

Det jag nu får istället för ett jobb är en småportion av det jag borde ha fått för min prestation, men en dag drömmer jag om då det alltid finns en rejäl hacka över när månaden börjar och jag betalat allt som jag bör.

Som det är nu väntar gamarna vid sina byråkratskrivbord att få lägga sina läbbiga labbar på det som inte får bli, en havererad ekonomi.